Poesi

Hey what up. Jag har inte skrivit här på superlänge, men tänkte ta mig tillbaka nu när jag är utbränd och fresh out of teaterskola så varför inte producera lite dålig poesi.

Jag skrev om marmor, enjoy.

Existens

Min existens är inte villkorslös. Jag finns bara när jag får fastän ni vet exakt vem jag är.

Jag jobbar inom konsten. Det är det enda yrket jag kan arbeta inom. Det betalar inte min utställning och jag tvingas be om plats. Men jag jobbar inom konsten. Inte av frivilligt val eller nödvändighet utan av tvång.

För er är jag inte en människa, och inte ens konstnär. Jag är ett konstverk. En staty av skinande marmor, färgad röd och matt. Jag ska synas, uppskattas, kritiseras, analyseras, hatas, älskas, inspirera och förbrukas men ska aldrig få tala. Jag får inte röra på mig.

Jag lever i villkorens värld. Min eviga vistelse i limbo. Och trots att jag stampas på, skriks åt, stjäls ifrån, lagstiftas mot och dödas och dödas och dödas och dödas och dödas är min existens inte tillgänglig; ”Exhibit not avaliable”. Mina upplevelser finns bara i konstnärens ram och jag är aldrig konstnär utan bara konstverk om och om och om igen. Och jag vet att trots allt kommer jag bli fortsatt ignorerad och fortsatt motarbetad.

För jag talar, ofta tydligt och högt, men ramen konstnären satt kring mig gör mina ljud till intet. Ofta är det enda ljudet som kommer ut till åskådare som er ett ljud som låter tack men som har långt från samma betydelse.

Jag vet att trots att jag dör om och om och om igen, på flera sätt än jag någonsin skulle kunna förställa själv av både andra och mig själv kommer jag aldrig få bli sedd som något annat än en vacker, ensam, staty.

För min tillvaro har alltid vart att se ut från marmorn, färgad röd. Men någon tvättade mina ögon en dag. Och först då kunde jag se ut till er och mitt liv gick från att hata min tillvaro till att hata min själv. Denna kropp av marmor och min röst av blod som fortsätter att färga mig röd när jag talar, tills jag blir övertygad om att jag aldrig egentligen talat alls.

Jag är ett konstverk. Mina syskon likaså. Jag blir betraktad på utställningsgolvet och jag plågas av det medan mina syskon i förrådet dör snabbare än jag, deras röda färg blir till svart och flera drunknade sedan länge sedan. Eller mina syskon som tvingas vara offentlig konst, hoppas att mynten ska falla i rätt hand på rätt sätt och hoppas att de inte blir vandaliserade utan att bli räddade. Och jag skriker för jag vet men inte ser, för mina ögon är spetsade på samma plats som konstnären menade att de skulle vara spetsade åt. Jag ser människor och vart ni går men jag kan inte se utgången.

För jag är ett konstverk av skinande marmor, färgad röd. Jag vet inte om jag vill täcka mina ögon och glömma det jag sett eller om jag vill tvätta hela kroppen i tystnad eller om jag vill krossa marmorn, låta den spilla ut över golvet i skärvor, över er som analyserar och tänker och tycker och vägrar se mig utan bara ser en kropp färgad röd.

Jag är trött att stå i en och samma pose, som konstnären placerade mig i. Jag vill dansa, tala, sjunga och för en gångs skull kanske vara konstnär själv och skapa konst utan den röda färgen och utan den skinande marmorn och bara låta mina syskon få vara sig själva i själva utan den röda färgen som alltid ska ses som vårt innersta men som dödar oss att skapa med.

För jag klarar inte mer, det är för mycket, jag vill inte se mer röd färg rinna ut ur förrådet, färgat svart av gammal färg, jag vill inte se mina syskon slås till skärvor på Uppsala torg och jag vill inte drunkna i mitt egna tal, färgat rött ur min mun av skinande marmor.

Men trots att jag ber, kämpar slåss och frågar snällt står jag fast. Mina fötter fortfarande fastskruvade i golvplattan. Och jag drunknar ännu i mitt tal, ur min mun av skinande marmor; färgad röd.

Annonser

Återkomsten

Hej alla fina och få som läser denna blogg än idag.

Jag tänkte göra en återkomst för att dels få igång mitt skrivande igen, och dels för att visa upp det arbete jag gör. Lite nyheter:

  1. Jag jobbar nu som modell
  2. Jag går på teaterskola
  3. Jag har min kandidat i Historia

Sen har jag också startat upp Transförsvaret och ockuperade med dom socialstyrelsen. Rätt mysigt och historiskt, kanske.

Här på skolan, där jag nu bor, skriver jag en hel del mellan teatrandet och jag har börjat skriva dikter igen. Poesi är något jag av princip avskyr, så därför är det bara passande jag skriver det igen.

Skolan har ibland uppläsningar av texter, och där har jag läst lite som jag skrivit. Här har jag fått höra att mina texter är fina, känslosamma och viktiga samtidigt som jag fått höra att jag är en fantastisk talare. Det finns ju alltid möjligheten att alla omkring mig ljuger konstant, men där får jag helt enkelt sätta hopp i min omgivning.

Jag har inte skapat min web-comic än. Tyvärr blir det så. Jag upptäckte teater och modellering. Det är kul, och tar upp min tid. Jag kanske återkommer till ritandet i sommar, om jag har tur.

Jag ska FÖRSÖKA lägga ut en text i veckan som jag skrivit. Det kan vara ett utdrag ur en roman jag försöker skriva, någon dikt, en artikel, whatever. Men jag vill börja här igen, det var ett sätt att få ut min stress och det är något jag behöver och inte visste att jag behövde.

Ja. Så. Då kör vi.

Vi måste prata lite om ‘The Danish Girl’

Innan jag börjar det här inlägget så ska jag göra lite ‘self-promotion’ då det ofta händer att folk som läser mina inlägg här inte riktigt vet vem jag är. Jag heter Mia Mulder, jag är trans och jag studerar till historiker på uppsala universitet. Utöver mina studier, som fukserar exklusivt på transpersoners historia, försöker jag skriva. Det gör jag på IGN, ERGO och på den här bloggen.

Jag försöker även få något eller några jobb eller möjligheter som skådespelerska, men än så länge har jag endast fått möjlighet att vara statist. Alla måste börja någonstans. Jag  försöker även göra konst, skriva poesi, spela in youtubevideor och annat sånt roligt.

Spoilers för filmen potentiellt. Jag har inte sett den, men jag kan hennes historia.

Jag säger detta eftersom jag har viss unik erfarenhet med en viss film som idag (eller 1 september för er som läser detta senare för att veta hur jag var innan jag blev känd) släppte sin trailer. Filmen är ‘The Danish Girl’ och handlar om en av de första personerna som vi känner till som gick igenom en så kallad könskorrigeringsoperation. Jag har forskat om nästan precis det här i min C-uppsats, som indirekt hanterar en av karaktärerna i filmen. Magnus Hirschfeld hade stort inflytande på huvudkaraktärens liv, men det kan hända att filmen helt skippar den första operationen för att fokusera på ”the big one” som utfördes av Kurt Warnerkros. (kul att snacka historia på bloggen!)

Jag fick även ett erbjudande om att gå på en audition för filmen. Jag mailade fram och tillbaka, skickade röst-prov, bilder etc, men slutligen fick jag inte rollen. Min roll skulle vara någon bi-karaktär som Lili kanske interagerar med någon minut eller så. Jag vet inte, jag har inte sett själva filmen än. Det här är inte (bara) skrytande från min del, utan jag tar fram det här för att visa att jag har viss insikt i denna films skapande och historiska kontext.

The good

Filmen hanterar som sagt karaktären Lili Elba, som var en riktig person och är en av de första transpersonerna i världen som gick igenom en könskorrigeringsoperation. Men det var inte bara en operation som gick igenom, det var flera. Det var detta som ledde till hennes död, under en livmodertransplantation som misslyckades. Hennes vilja och beslutsamhet att fortsätta med operation efter operation lade grunden för moderna operationer, och det är just det som gör det möjligt för mig och tusentals andra transtjejer världen över att få sina operationer. Hennes publicitet växte under 2000-talet då boken ”the Danish Girl” kom ut, som är en fiktionsbaserad bok som baserar sig på den verklige Lili.

Filmens skapelse kan potentiellt sprida mer kunskap om transpersoner, visa hur transitioning fungerar och kanske även ta bort den sociala ”äckel”-känslan som just nu är knuten till transpersoners könskorrigeringsoperationer. Det kan även lyfta upp transskådespelerskor, då jag antar att någon annan fick den rollen jag sökte till. Eddie Redmayne är en fenomenal skådespelare också, det är tydligt av bara trailern.

Men… The Bad

Jag är lite osäker på hur de hanterar Lili historiskt, baserat på det jag sett från trailern. Det verkar som att Lili kommer ha en operation, snarare än flera, och att Hirschfeld utraderas helt. Jag är även principiellt sur på att, ännu en gång (för tusentals gången) så spelas en transkvinna av en cisman. Jag kan delvis förstå varför, halva filmen kommer nog hantera Lili innan hon blev lili, men det är inte omöjligt att hitta transkvinnor, som är skådisar, som ändå fyller utseendekraven och skådespelskravet. Inte jag, men finns garanterat andra.

Trots Eddies underbara skådespel är jag även nervös över hur känslan av dysfori kommer förmedlas. Trots att det var för över 100 år sedan upplevde ändå människor dysforiska känslor, något som Hirschfeld tar upp i sina egna skrifter. Jag är rädd att det kanske moderniserat och därmed blir för anakronistiskt. Risken finns också att det överspelas alltför mycket om hennes status. Hon var knappast den första transpersonen i världen, trots att de operationer hon genomgick var revolutionära. Om de vill hypea upp operationerna är det väl historiskt coolt, men transhet är inget nytt. Det visste Hirschfelt (och Krafft-Ebing med om man vill vara riktigt cool) om mycket väl.

The (possible) Ugly

Risker finns med den här filmen. Utöver problematiken kring cisman som spelar transkaraktär finns det alltid en risk av sensationsskapande och spektakel. Filmen i sig kanske hanterar ämnet mycket väl, men filmen existerar inte i ett vakuum. Presskampanjer om filmen kan, som de ofta gör, göra ett spektakel om transpersoner för att få gratis publicitet. Det funkar redan nu, eftersom jag skriver om det.

Varför det här är negativt är något som många inte riktigt förstår, men som vi transpersoner kan se från mils avstånd. Det är ”hej, har du sett filmen?” ”det är ju om folk som dig! ”du borde se den filmen!” ”Vad hände henne egentligen?”

Transpersoner anses alltid vara talespersoner för alla transpersoner och vi förväntas kunna allting om allt transrelaterat. Detta är självklart omöjligt, och om man inte är historiker som jag är så kan man knappast rabbla upp Lilis historia på rak arm.

Det värsta scenariot som kan ske är om filmen behandlas som en modern circus. En freakshow, där vi förväntas sympatisera med huvudfreaket. Det har hänt förut i transfokuserade filmer, och jag hoppas det inte händer här. Från det vi sett, och den extremt begränsade kontakt jag har haft med castingteamet, skulle jag inte tro det är fallet, som tur är.

Vi får hoppas att det här kan vara ett steg i rätt riktning och att det är sista gången vi får se en man spela en historiskt viktig transkvinna, men det är antagligen för idealistiskt. Jag hoppas att framtidens transfokuserade filmer, och det är faktiskt en bra sak att de blir fler, faktiskt använder sig av skådespelare som är trans. (snälla ge mig ett jobb) Jag hoppas att filmens PR-team inte fuckar upp totalt.

Ett inlägg i Amnesty-debatten

För inte så länge sedan röstade Amnesty International fram att de skulle arbeta för att avkriminalisera sexarbete. Beslutet har kritiserats och anklagats för att vara för grovt och istället har den Svenska Modellen presenterats som ett bättre alternativ. Men det är inte bra nog.

Jag börjar detta inlägg med att säga att all erfarenhet jag har från sexindustrin kommer från bekanta. Det är dessa bekantskaper som skapar min åsikt om det hela det här ämnet. Jag skriver det här från en privilegierad position, då många inte har samma möjlighet att skriva om det här utan att ”outa” sig själva som sexarbetare.

Som många säkert läst de senaste dagarna röstade nyligen Amnesty International igenom ett förslag som argumenterade för att avkriminalisera sexarbete i hopp om att göra sexarbetare runtom i världen säkrare och friare. Och det är helt rätt riktning.

Större delen av debatten kring detta beslut har centrerat sig kring moralpolitik, snarare än argument för sexarbetares säkerhet. Istället för konkreta alternativ hävdas det att den Svenska Modellen, där sexköpare är de som åtalas snarare än sexsäljare, är det som är bäst för sexarbetare, men det är helt enkelt inte sant, vilket Sandra Sasvári mycket riktigt tar upp i SVT Opinion.  

När man diskuterar avkriminalisering i dessa frågor är det väldigt viktigt att skilja på människohandel och frivilligt sexarbete. Amnesty, och jag själv, anser självklart att människohandel, utnyttjande och misshandel inte ska accepteras, men de som arbetar frivilligt som sexarbetare förtjänar rättigheter och den frihet som nästan allt annat arbete har. Vi måste inkludera rätten till den egna kroppen bland dessa, vilket betyder att man ska få göra vad man vill med sin egen kropp, utan rädsla för polis, kund, samhälle eller andra.

Som Amnesty kom fram till i sin rapport så är sexarbetare extremt marginaliserade och grupper som redan är marginaliserade i samhället tvingas ofta ut ur den större arbetsmarknaden och in i sexarbete. Stigman som omringar sexarbetare, samt det utanförskap ut ur det större samhället leder till att sexarbetare ofta hamnar i lagens gråzoner, vilket kan innebär risker. Vad dessa risker faktiskt är brukar dock hanteras som en tolkningsfråga när man inte lyssnar på sexarbetarnas egna erfarenheter.

Det viktigaste som Amnesty International diskuterar för att göra världen säkrare för sexarbetare är också det som har ignorerats, vilket är samtal med sexarbetare om deras egna behov. Detta är något som Klara Lidman och Sandra Fogelberg, I deras artikel på SVT Opinion, ser cyniskt på. Istället för att dessa organisationer arbetar för sin egen säkerhet hävdas det istället att dessa arbetare och organisationer stöttar en avkriminalisering enbart för inkomstmöjligheter, något som antingen förbiser hur extremt marginaliserade sexarbetare är eller tvivlar på ärligheten hos dessa organisationer.

Istället fokuserar deras artikel på moralpolitik och ytliga problem, där sexköp oundvikligen leder till utnyttjande. Men ett konceptuellt utnyttjande, som många sexarbetare inte anser finnas, är inte det som sexarbetare är mest oroade om. Istället är sjukdomar, polisövervakning och bostadssäkerhet problem som samhället istället borde fokusera på.

Bor man i Sverige har man ett visst skydd som sexarbetare under den Svenska Modellen, som låter som den skulle lösa alla problem med sexhandelsindustrin, men det är tyvärr inte sant. Bor du med vänner som också är sexarbetare för gemenskap och skydd? Det kan klassas som bordell eller organiserad sexhandel, vilket är olagligt. Kondomer kan användas som bevis mot kunder, och därför används de mer sällan, något som kan vara direkt farligt för en sexarbetare, och det är inte sällan poliser övervakar sexarbetare som kommer till dom för hjälp, i hopp om att fånga deras framtida kunder. Det här är något som Sandra tar upp i sin artikel.

Gråzoner som dessa hjälper inte svenska sexarbetare och leder till att sexarbetare undviker polis för kunders räkning, något som knappast hjälper eller skyddar arbetaren. Den Svenska Modellen, som avser att inte straffa sexarbetare, straffar ändå sexarbetare. Det är en illusion av kroppsfrihet.

Alternativet till detta, som Amnesty föreslår, är att fullt avkriminalisera sexarbetet. På detta sätt får arbetarna mer utbrett skydd, behöver inte oroa sig om att ändra sin arbetspraxis för kundens skull, och skapar möjlighet för arbetarna att organisera sin egen säkerhet. Sexarbetare kan lättare välja plats för tjänst, kan lättare använda sig av kondom och skulle ha lättare tillgång till polis.

Att misshandla människor eller att tvingas till sexarbete är fel, det håller Amnesty fortfarande fast vid, men att avkriminalisera sexarbete skulle också ge möjlighet för arbetare att lättare kunna åtala misshandlande kunder eller hallickar. När staten ser förbi moralpolitiken och ser de egentliga problemen kan de problemen tacklas.

Det är dags att vi börjar respektera rätten till sin egen kropp. Även för sexarbetare.

P.S.

Jag kommer förmodligen skriva mer om detta i framtiden. Just nu ville jag bara få ut mina tankar. Jag tänkte också först försöka få detta upplagt på någon debattsida, men jag tänkte ”Ey jag har ju en blogg och kan göra vad jag vill”. Så yea.

Recension – Our Girl

Okej, äntligen kan jag skriva om den här serien. Och jag ska även säga att när jag började skriva den här recensionen så skulle det bara vara en kort text där jag tipsade om en serie jag gillade. Ju mer jag tänkte efter så märkte jag att jag inte alls gillade serien, och jag ska här förklara varför. Jag kommer spoila i stort sett hela serien här, då jag vill diskutera några punkter jag har stora problem med. Det här kanske inte är en recension utan mer en lång rant om vad jag ogillar med serien. ourgirl-jpg

Our Girl handlar om en relativt typisk London-tjej vid namn av Molly Dawes som festar och går igenom allt vanligt tonårsdrama som man genomlider när man blir 18. Efter en dålig kväll ute så upptäcker hon Brittiska Arméns rekryteringscenter och går in och är lite nyfiken. Väl där visar det sig att hon klarar alla prover galant och går vidare till rekryttest, där hon också klarar sig väldigt bra.

Detta leder att hon går med i Brittiska Armén för att utbildas som sjukvårdare, något som hennes far inte alls gillar då han skulle föredra att hon var hemma och gifte sig med sin pojkvän istället. När hon inte lyder bryter hennes far all kontakt med henne. Hon fortsätter ändå inom det militära och blir slutligen utskickad till Afghanistan.

Det är här serien tar en annan väg, och det är en väg som jag inte gillar. Serien börjar som en ”coming of age” story,  där Molly finner sig själv som en självständig och självsäker individ inom det militära. Hon finner någonting hon är bra på och gillar och hon mognar tack vare det. Serien fortsätter leka med den idén genomgående, men håller inte fast vid den.ourgirl-smurf-jpg

Efter någon timme introduceras det andra karaktärer, som uppenbart spelar Mollys kärleksintresse. Till en början så håller hon sånt borta, vilket antyder att det fortsätter på spåret på ”coming of age”, men efter några avsnitt är hon plötsligt kär i sitt befäl. Han är såklart kär i henne med.

Och det är här jag kan börja snacka plot-holes. Den ena karaktären, Smurf, är ett emotionellt vrak. Han tycker illa om afghaner, blir sur på Molly när hon rapporterar att han tycker illa om Afghaner och börjar sprida rykten. Allt det här visar på att Smurf inte är i rätt sinne för militär tjänstgöring i fält, något som hans befäl håller med om. Trots det är han alltid med på äventyr, tills han blir skjuten och Molly räddar hans liv. Och efter det är Smurf såklart också kär i henne.

Anledningen till att han blir skjuten är för att han är lite för misstänksam om en viss flicka, som jag inte kommer prata om då hon är nästan helt irrelevant. Ännu mer bevis för att han inte ska delta i fält. Trots det kommer han tillbaka i fält, vill förlova sig med Molly, agerar som en total idiot men ändå får han åka ut på superhemligt uppdrag. Detta hade aldrig hänt i riktiga livet, om det inte är så att brittiska armen är full med idioter till befäl, något som jag faktiskt inte tror. Our-Girl-Ben-Aldridge

Medan allt det här pågår är Mollys och Smurfs befäl en riktigt regelrättig soldat. Han är nästan hjärtlöst kopplad till militära regler, något som helt försvinner när Molly är intresserad i honom. Molly bryter order upprepade gånger, inte alltid för det bästa, och befälet är bara okej med det. Det går så långt att de kysser varandra på ett superhemligt uppdrag, Smurf ser det och blir galen av avund vilket leder till att han skjuter mot civila, stör gruppen och leder till att både han själv och hans befäl blir skjuten. Molly får då rädda båda deras liv och skjuta mot Talibaner.

Hela grejen spelas upp som att Molly måste välja mellan dessa två män och vara ”individuell”, och att man som tittare ska våndas och oroa sig. Själv kunde jag bara inte förstå varför Smurf ens var med på uppdraget, (då hans befäl och Molly vet att han är kär i Molly, hans problem med afghaner, han blev nyss skadad), varför befälet kysser Molly mitt i ett uppdrag (när han vet att smurf är på samma uppdrag och kär i Molly + alltid har hållit regler över allt annat) och varför ingen kan fokusera på uppdraget?

Coming of Age grejen är inte alls relevant i andra halvan av serien då det bara handlar om kärlekstriangeln, och Molly personliga utveckling finns inte längre.  Serien vill att tittaren ska heja både på Molly som individuell kvinna i en mansdominerad värld, samtidigt som halva serien är ”åh, vem ska hon sluta upp med?”. Det är kärleksdrama och coming of age i samma serie, och det skär sig så enormt. Tittaren vet inte vad den ska fokusera på, vilka karaktärer som ens är relevanta eller vad serien ens handlar om.

WARNING: Embargoed for publication until: 16/09/2014 - Programme Name: Our Girl Series 1 - TX: n/a - Episode: Generics (No. Generics) - Picture Shows:  Smurf (IWAN RHEON) - (C) BBC - Photographer: Coco Van Oppens

Serien slutar med att, på grund av alla totala idioti, befälet och Smurf hamnar på sjukhus, Molly hälsar på, det är en lång sekvens där ingenting över huvud taget händer, befälet mår bättre och sen dör Smurf på grund av en hjärnblödning. Molly slutar upp i en relation med sitt befäl som, i det enda smarta beslut han har tagit i sin militära karriär, har slutat sin militära karriär.

Serien försöker göra för mycket i en säsong, saknar fokus och djup och behöver mer sammanhållning. Det går inte att ha två olika manus för en serie, men det är så Our Girl känns. Förutom dessa problem med karaktärerna har serien en rätt kass syn på den Afghanska Armén, extremt konstig uppvisning av det Brittiska försvaret och väldigt varierande pacing.

Trots alla dessa problem gillade jag ändå serien när jag såg den första gången, men jag skulle inte vilja se den igen. Jag kan inte peka ut någonting jag faktiskt gillade med serien, men jag antar att om man inte letar efter problem så kanske man inte ser dom. Jag vet inte om jag skulle rekommendera den här serien faktiskt. Men det var mina tankar om serien. Full med hål och problem, men helt duglig att kolla på. Our Girl är som ett par jeans med hål i, det går men det är inte ens favoritbyxor.


BETYG

5/10

(Kolla på någonting annat dock, det finns bättre militärromans)

Transtips – Hearthstone

Första gången jag tipsar om ett spel på den här sidan. Vilket är konstigt med tanke på att jag är mer speljournalist än ”mediakritiker” vad nu det än betyder.

Idag tänkte jag dock tipsa om Blizzards Kortspel Hearthstone. Det är ett kortspel du spelar på datorn eller på mobilen, och baserar sig ur Warcraft universumet. Det hela går ut på att du bygger en kortlek, där alla kort har olika egenskaper, för att sedan använda kortleken för att slåss mot en fiende.

TGT

Jag är rätt säker på att de flesta vet vad jag menar. Spelet är helt gratis och man kan få allting i spelet helt gratis, förutsatt att man spelar väldigt mycket. Man kan köpa kortlekar, äventyr och annat sånt roligt för riktiga pengar, men det är absolut inget krav. Man börjar med ett fåtal kort med enkla egenskaper för att lära sig spelet, för att sedan bygga ut sin kortlek allt eftersom.

Jag spelar spelet ungefär 15 minuter per dag och tycker det är väldigt underhållande.Spelet har under senaste tiden också utvecklats med expansioner och något som heter Tavern Brawls, där spelare varje vecka spelar spelet men under helt förändrade regler. Tavern Brawls går från onsdag till söndag och kan spelas helt gratis.

Om ungefär 2 veckor kommer det komma ut ett nytt expansionspacket, som blev utannonserat med den bästa trailer jag har sett på flera år. Jag älskar gyckel-sång.

Spelet kan laddas ner helt gratis till Android, Iphone, PC, Mac och brödrost säkert. Lägg gärna till mig i spelet där jag heter AmPremier.2425 och utmana mig. Men jag varnar er, I will hunt you down.

Transtips! – Last Week Tonight

Okej, den här serien är inte riktigt som någon annan serie jag har tipsat om här. Det är istället en kombination av nyheter och komedi-program. Serien följer i samma spår som The Daily Show och leds av John Oliver, som också har arbetat på The Daily Show tidigare.

Formatet går ut på att John går igenom diverse nyheter i början på programmet, gör lite skämt, för att sedan gå igenom en story som de arbetat på under veckans gång. Det kan vara allt från slöseri av mat eller rättigheter för transpersoner. Det är ett seriöst reportage, om än vinklat komiskt som tas upp i varenda avsnitt.

Jag vet vad ni tänker, ”nyheter, transpersoner och komiskt i samma mening brukar inte visa en bra väg framåt”, men serien gör det väldigt bra. Serien är också skapad av HBO, så John har väldigt fri väg i hur han producerar sin show. Showen är lite unik också då ungefär halva serien läggs upp gratis på youtube. Det saknar små detaljer, men vill man se reportagen så finns de på deras youtube-kanal.

Jag kan därför helt enkelt visa er vad jag menar

Och såklart jag visar er den specifika videon. Det är en transblogg, vad förväntar ni er?